Element – Karin Alsin på SPG, 2017
Hemmets vardagsföremål har länge varit Karin Alsins utgångspunkt, manipulerade ready mades ur den privata sfären: en spjälsäng, brickor, bakplåtar, badrumsskåp och nu, på galleri SPG, gamla värmeelement. Det närmast perfektionistiska hantverket och den osentimentala sakligheten är besläktad med amerikanska minimalister som Judd och Serra. I galleriets verkförteckning hittar jag inga titlar, bara torra, exakta mått- och materialuppgifter. Men under ytan vibrerar en dramatik där det rent fysiska glider över i det metaforiska med associationer till kosmologi eller psykologi; i det avseendet kan hon ibland påminna om Robert Gober. De ålderdomliga värmeelementen tillhör en barndomsvärld. Järnet skyddar och döljer ett system för vattenburen värme och när man tar på värmeelement avger de ett slags levande, antropomorf kroppsvärme som noteras av barnet. I ett av verken på SPG har Karin Alsin byggt ett självförsörjande, autonomt/autistiskt kretslopp som består av rör och ett avsågat element som rymmer ett djupt vatten utspätt med tusch så att det bildar en narcissistisk vattenspegel. Ja, flera objekt har formen av par, av ett möte mellan två och prövar det möjliga och det omöjliga i en kommunikation, rörelser mellan slutenhet och öppenhet. Spänningen, vibrationen, uppstår ofta ur motsatser: kallt – varmt, järn – vatten, närhet – avstånd. Och tvång – frihet då det motspänstiga järnet i bruksföremålet trots allt låter sig förvandlas till oväntade skepnader. Karin Alsin har på ett lyckligt sätt också tagit vara på ett inslag av fritt måleri i de spontana och slumpvisa färgfläckar som uppstått då hantverkarens pensel inte riktigt kommit åt att täcka värmeelementets baksida; en nödvändighet som alstrar frihet. Karin Alsin har på ett lyckligt sätt också tagit vara på ett inslag av fritt måleri i de spontana och slumpvisa färgfläckar som uppstått då hantverkarens pensel inte riktigt kommit åt att täcka värmeelementets baksida; en nödvändighet som alstrar frihet.
Av Peter Cornell
